Läs om: [Durán Textiles AB - Svenska 1700-tals textiler rekonstruerade i Indien]  [Droguet – analys och inspiration från 1700-talets tygprovsamlingar]

 

Droguet – analys och inspiration från 1700-talets tygprovsamlingar
Text: Martin Ciszuk

1700-talets sidenvävning i Sverige har utgjort tema och inspiration för flera av mina projekt under de senaste åren. Textilhistorisk forskning och avancerad hantverksutbildning i kombination med eget skapande och modern teknik har resulterat i nyvävda tyger, där teori och praktik, historia och nutid fått mötas.

Sidenvävning i Sverige
Redan under stormaktstiden, under slutet av 1600-talet verkade sidenvävare i Stockholm. Om deras produktion är mycket litet känt. Deras verksamhet slogs ut under Karl XII:s krig i början av 1700-talet och den kris som följde dessa. Frihetstidens ekonomiska politik gynnade textilmanufakturerna med stora statliga understöd. Grunden för detta var merkantilistiska idéer om att alla varor skulle tillverkas inom landet och importen begränsas. Dessutom fanns inom det styrande hattpartiet föreställningen om ”yppighetens nytta”, dvs. att lyxproduktionen skulle generera kapital och konsumtion. Man gjorde till och med försök att odla silke i Sverige, vilket faktiskt resulterade i några ännu bevarade tyger (t.ex. i Berchska samlingen i Nordiska Museet).

Sidenvävningen var omfattande. 1765 fanns 34 sidenfabriker i Stockholm med 458 vävstolar och 1159 arbetare. Verksamheten blev dock aldrig lönsam. När hattpartiet störtades av mösspartiet 1765-66 samtidigt som en ekonomisk kris drabbade hela Västeuropa, drogs alla understöd in och de flesta sidenfabrikerna lades ner. Några få fortsatte dock verksamheten och Almgrens sidenväveri på Repslagargaran på Söder i Stockholm är det sista i denna tradition.

Den svenska sidenvävningen under 1700-talet är ovanligt väl dokumenterad. Eftersom sidenmanufakturerna mottog statsunderstöd, skulle de årligen rapportera sin produktion. I Riksarkivet finns dessa fabriksrapporter bevarade i Kommerskollegiums arkiv. De innehåller uppgifter om antalet vävstolar och anställda vid fabriken, dessutom om vilka tygsorter som tillverkats, antal alnar och deras pris. Ibland åtföljdes rapporterna av tygprover. I Nordiska Museets samlingar finns två tygprovsamlingar från 1700-talet som innehåller svenskt siden. Anders Berchs samling som skapades för undervisningen i nationalekonomi vid Uppsala Universitet och Adolf Modeers samling ”En del af Kunskapen” från Lantbruksarkivet i Uppsala antagligen inspirerad av Anders Berchs undervisning. I den senare som är daterad 1764, åtföljs tygproverna med anteckningar om kvaliteternas namn och tillverkare. Tygprovsamlingarna har studerats och av bl.a. Sigurd Wallin, Ingegerd Henschen , men framför allt av Elisabeth Hidemark.

Droguet
En av de kvaliteter som tillverkades mest av de svenska sidenfabrikerna, från deras start på 1730-talet fram till 1785 var droguet. Tekniken utvecklades av sidenvävare i Frankrike på 15- och 1600-talet. Det äldsta kända exemplet kommer från utgrävningar vid Louvren i Paris och dateras till 1500-talet. Under 1700-talet var det ett varunamn som betecknade småmönstrat tyg med mönster bildat av varpflotteringar. I svenska källor stavas det med olika varianter, som även antyder olika uttal: droget, drogett, droguett drogvett, drogwette och droijet.

Droguet användes främst till herrkläder. Flera plagg av svensk droguet finns bevarade i Nordiska museets samlingar. Ett exempel är Jonas Alströmers dräkt med rock väst och knäbyxor i samma småmönstrade tyg.

Tekniken innefattar två varpsystem, bottenvarp och mönstervarp, och ett inslagssystem. Bottenvarpen binder i tuskaft. Mönstervarpen flotterar i mönsterpartierna, i bottenpartierna binder den tillsammans med bottenvarpen i tuskaft. Avigsidan blir helt avbunden genom bottenvarpen. Ofta binds mönstertrådarna av så att större ytor bildar tuskaft, kypert eller satin. Mönsterrapporterna är alltid små och komponerade på samma sätt. De består av en blomma eller blad tillsammans med bottenytor, ofta i diagonalmönster. Motiven upprepas spegelvända ovanför varandra, vilket ger en balanserad, yttäckande effekt med böljande linjer som är typisk för 1700-talets textilmönster.

I franska vävböcker och de svenska tygprovsamlingarna finns en mängd namn och varianter på droguet. De enklaste drogueterna vävdes med skaft och kallades droguet maubois. Droguettyger med mönsterytor i satin tycks ha kallats satinerad droguet eller droguet lystrin. En annan, mer komplicerad variant, var droguet liseré, där inslagsflotteringar flera färger kombinerades med varpflotteringarna. Dessa har namn som Peruvienne och Prussien. Under senare delen av 1700 talet förekommer tyger med ränder i droguet-teknik. Dessa kallades bl.a. Dauphine.

Sidendroguet 1751
Mitt examensarbete vid Handvävningsprogrammet vid Väfskolan, Högskolan i Borås utgjordes av analys och rekonstruktion av en droguet vävd vid Anders Dahlmansons fabrik i Stockholm 1751. Ett prov finns bevarat i Riksarkivet . Under fem dagar studerades tygprovet under lupp och ritades på rutpapper. På Väfskolan i Borås fanns inte tillgång till all den speciella utrustning som utvecklats för sidenväveri. Jag lyckades ändå genomföra uppsättning och vävning, genom envishet, experiment och studiet av äldre litteratur, under handledning av Christina Rinaldo. Även om jag senare insåg att jag löst vissa problem okonventionellt och onödigt invecklat, fick jag ovärderliga kunskaper om jacquardvävstolens funktion eftersom jag var hänvisad att själv finna lösningarna. Utifrån min analysteckning slog jag själv kortkedjan som styr maskinen för mönstret. Silket anlände från Japan i härvor, det hade mycket låg snodd och var klistrat med ett alg-lim för att motstå slitage under vävningen. Till varpningen användes en vanlig varpa och varpsticka med 16 trådar. Bindevarp och mönstervarp delades på två varpbommar, eftersom skillnaden i invävning är stor mellan bottenvarpens tuskaft och mönstervarpens flotteringar. Solvningen var ett komplicerat moment, som tog 40 timmar i anspråk för två personer. Varpen innehöll 6400 trådar – 128 trådar/cm. Varannan tråd solvades i mönstersolven som styrdes av jaquardmaskinen, varannan i solv på skaft som styrdes av trampor. När monteringen av varpen, kortkedjan och vävstolen var färdig var spänningen stor. Skulle uppsättningen fungera?
Vävningen gick utmärkt, fast långsamt. Skälen var låga men rena och jag kunde producera 4 meter siden, som vid jämförelse var mycket likt originalet, förutom färgen som var svår att ange exakt då silket beställdes från Japan. Resultatet är ett fast blågrönt tyg (originalet var med största säkerhet färgat med vejde) med böjande mönster. Trots att alla trådar har samma färg ger silket i de olika ytorna av varpflotteringar förvånansvärt många nyanser. I Nordiska Museets samlingar finns en 1700-tals väst sydd av ett annan svenskt droguet, med denna som förebild skall en väst tillverkas av det rekonstruerade droguetsidenet.

Fondazione Lisio
Sommaren 1999 gick jag en utbildning i jacquardvävning vid Fondazione Lisio i Florens. Fondazione Lisio är en stiftelse som driver ett litet handväveri och arrangerar internationella textila kurser. Giuseppe Lisio är namnet på den man som grundade väveriet 1907. Numera har man en exklusiv produktion av handvävda sidentyger och mönstrad sammet och tar emot specialbeställningar bl.a. från de italienska modehusen.
Vid denna kurs gjordes endast provvävar och alla vävstolarna var redan uppsatta. Jag hade nu stor glädje av erfarenheterna från mitt första droguet-projekt som gjorde det lättare att förstå de mycket komplicerade tekniker och uppsättningar som behandlades under utbildningen.
Jag använde de svenska tygprovsamlingarna från 1700-talet som inspiration och tema för många mönster och utnyttjade både mönsterformer och teknik. Jag hade under arbetet med uppsättningen i Borås diskuterat mitt projekt med Dr. Ulla Cyrus-Zetterström - som skänkt mig en bit 1700-tals droguet, och Dr. Elisabeth Hidemark som låtit mig studera Adolpf Modeers tygprovsamling på Nordiska museet.

Violer
Med utgångspunkt från en droguet i denna tygprovsamling gjorde jag mönstret ”Violer” Tekniken var ”damas gros de Tours liseré”. Istället för ytor med varpflotteringar har detta tyg inslagsflotteringar i blått och vitt på en botten av vinröd damast. Eftersom vi slog alla hålkort själva lämpade sig de små mönsterrapportena väl för dessa provvävar – ju högre mönsterrapporten var, desto fler kort krävdes till kortkedjan.

Haïtienne
Jag ville gärna väva droguet, men ingen av vävstolarna hade en uppsättning som passade för detta. Jag studerade gamla vävböcker och sidenprover, och fann till slut en lösning för att väva ett tyg med varpflotteringar i två färger på tuskaftsbotten. Jag kallade det Haïtienne – vilket var det märkliga namnet på en liknande teknik i en fransk vävbok. Genom att dela varpen i två lager och föra in en plastad pappskiva emellan, kunde jag färga en del av varpen så att varannan tråd blev röd och varannan förblev vit. I bottenväven, som var tuskaft, blandades de båda färgerna till ljusrött. Där de vita trådarna flotterade band de röda i tuskaft på baksidan och vice versa, så att avigsidan blev avbunden liksom droguet. En extra effekt tillkom p.g.a. invävningen: då de trådar som mönstrat genom att flottera åter band i tuskaft bottnen var de lite lösare än de som vävt i tuskaft på baksidan . De lade sig därför mera på ytan av väven och bildar en ”skugga” i samma färg som mönstret.

Maskinvävning
I utbildningen ingick också uppgifter för maskinvävning och arbete i ett dataprogram för design och jaquardvävning. Här fanns möjligheterna att arbeta med stora mönsterrapporter – eftersom inga hålkort behövde tillverkas. Det fanns möjligheter att provväva mönstren vid maskinväveriet som låg intill skolan och tillhörde Rubelli – ett av Italiens större tillverkare av exklusiv inredningstextil.

Droguet liseré
Från Sverige hade jag med mig en liten bit franskt 1700-talssiden, ett originalfragment jag fått av Dr. Ulla Cyrus-Zetterström. Tekniken är droguet liseré: en flotterande mönstervarp och tre flotterande inslag i olika färg, allt avbundet på avigsidan av en bottenvarp i tuskaft. Jag hade nu genom utbildningen fått kunskaper och metoder att analysera denna mycket komplicerade bindning, och ville gärna väva något liknande. Egentligen behövs en vävstol med två varpbommar för denna teknik. Jag kunde dock lösa problemet genom att använda Rubellis silkevarp i maskinväveriet, låta varannan tråd av varpen vara bottenvarp och varannan vara mönstervarp, och göra ett maskinvävt prov. Jag lade sidenbiten i skannern, förstorade den på skärmen, och ritade upp mönsterrapporten. Sedan justerades mönsterrapporten så att den passade Rubelli-vävstolens trådtäthet –varpen stämde ganska bra, men inslagstätheten kunde bara vara drygt hälften av originalets. Exakt samma bindning som jag analyserat från 1700-tals tyget användes. Ett problem var dock skillnaden i invävning mellan trådarna. Det löstes genom att rapporten dubblerades på höjden. Den extra rapporten fick samma bindning, men om jämna trådar förut varit mönstervarp och ojämna varit bindvarp i tuskaft, så var det nu de ojämna som var den flotterande mönstervarpen och de jämna trådarna var bindevarp. På så sätt fick alla trådar arbeta lika mycket som bindevarp och som mönstervarp och skillnaden i invävning jämnades ut. Om jag inte gjort detta hade mönstervarptrådarna slaknat, medan bottenvarptrådarna sträckts och gått av, varvid vävmaskinen stannat. Resultatet blev mycket lyckat även om färgerna som fanns att tillgå på väveriet inte motsvarade originalets färger.

Pantermedaljong
Genom att sätta samman detaljer från1700-talstyger i en egen komposition, gjorde jag ett helt modernt mönster. Panterfläckiga ovaler omgavs av ett vermicellimönster (vermicelli = it. små maskar). Mönstret fick namnet ”Pantermedaljong” Det provvävdes i Rubelli’s maskinväveri som en lampas (en teknik med dubbla varpar) med bomullsvarp och inslag i viskos och lurex. Vermicellimönstret får struktur genom att vissa ytor vara dubbla och andra sammanbundna, medan medaljongerna utgörs av inslagsflotteringar i två färger. Här kombineras mönster, struktur och färg med teknik och kvalitet till ett fördelaktigt resultat.

Ett eget projekt
Året därpå fick jag möjligheten att göra ett eget projekt vid Fodazione Lisio under fyra veckor. Jag analyserade nu de prover av droguet liseré som fanns i Adolf Modeers samling, vilka visade sig vara lite annorlunda konstruerade än det franska tygprovet. Ett av proverna valdes ut och bearbetades på samma sätt som detta, så att en maskinvävd replik kunde framställas. Vanligen arbetar Rubelli med silkevarp och inslag i viskos eller rayon, men jag gjorde nu också ett prov i helsiden. Vilket gav tyget ett mjukare fall och en mycket vackrare lyster.

Lingondroguet
Ett eget motiv ritades sedan med samma bindningar och komposition som 1700-tals drougeterna. En liten kvist med blad och en stjälk med runda bär på en diagonalrandig botten. Det fick namnet Lingondroguet och gjordes i två varianter, ett för maskinvävstol och ett för handjacquard. Jag ville prova om det var möjligt att göra samma tekniska lösning med den dubblerade mönsterrapporten även i Lisios handjacquard-uppsättningar. Det lyckades, men kortslagningen blev extremt komplicerad eftersom varannan tråd skulle göra olika saker och dessutom byta mitt i allt. Den maskinvävda varianten fick en luftigare komposition, där de omväxlande diagonalerna ger en intressant bakgrund.

Hos Rubelli i Venedig
Pantermedaljongerna föll Rubelli i smaken och mönstret såldes det till en amerikansk inredningsfirma. Jag erbjöds att praktisera i Venedig under fem veckor med tillgång till all utrustning i designateljén – tygprover, ritbord, skanner och datorer med designprogram osv. Jag arbetade med egna projekt och mönstren provvävdes sedan vid väveriet i Florens.

Jag arbetade nu vidare med proverna av droguet liseré från Adolph Modeers samling från 1764, och de formades till en kollektion med fem mönster. Rubelli tillverkar tyger för inredning och dessa har vanligen stora mönsterrapporter jämfört med 1700-tals drogueterna, så motiven förstorades till mer än dubbel storlek. Mönsterytorna var nu mycket större och jag kunde prova en mängd olika varianter på strukturer, genom kombinationer av bindningar och varp- och inslags-flotteringar. Varianten med mönsterfigurer i satin mot småmönstrad botten gav mönstret spännande dimensioner. Vid praktikens slut vävdes proverna upp i Florens, och inte förrän då kunde experimenten utvärderas. Om mönstren skall användas måste justeringar göras och färger provas ytterligare. Fem veckor var för kort tid för detta. För att göra ett bra mönster krävs förutom de konstnärliga och tekniska kunskaperna också en god kännedom om designprogrammets och vävstolarnas möjligheter tillsammans med de tillgängliga materialkvaliteterna och färgerna.

Intresset för 1700-talets formspråk har varit stort i Sverige under senare år. Mina mönster är naturligtvis en del av denna strömning. Utgångspunkten för arbetet var från början själva tekniken, men motiven och kompositionerna har en livskraft som gör dem användbara även i modern formgivning. De småskaliga mönstren lämpar sig liksom på 1700-talet bäst för beklädnad. Man kan föreställa sig dem i historisk kostym, scenkläder eller i samband med de historiserande plagg och detaljer som ingår i många kläddesigners kollektioner. Bland de stora modehusen finns nu åter ett intresse för hantverk. Exklusiva tyger vävdes för hand vid Fondazione Lisio i Florens på beställning av Versace och Fendi. Själva droguettekniken med sin släta avigsida passar bra för klädsömnad, mönstervävda inredningstyger har ofta lösa flotteringar på baksidan. Tygerna med större mönsterrapporter fungerar till inredning; Ett historiserande motiv som effekt i en modern inredning eller som ett modernt mönster med anspelningar på äldre formgivning i kombination med antika möbler. Tyvärr produceras allt mindre textiler med vävda mönster. Tryck används i allt större utsträckning eftersom det är lättare och billigare att både formge och framställa.


Otryckta källor

Nordiska museet:
"En del af Kunskapen" tygprovsamling, Stockholmsfabrikerna 1766, sammanställd av A.Modeer (tidigare i Lantbruksmuseets samlingar).

Riksarkivet:
Kommerskoll. arkiv Kammararkivet:
Vävnadsprover 1751
Årsberättelser. Fabriker

Tryckta källor

1700-tals textil. Anders Berchs samling i nordiska museet. red. Elisabet Stavenow-Hidemark. 1990 Stockholm

Diderot et d’Alembert, l’Encyclopedie, l’art de la soie 1761 Paris, Faksimil: Inter-livres 1989 Barcelona

Henschen, Ingegerd, Svenska sidenvävnader från 1700-talet. Svenska slöjdföreningens tidskrift, Drg. 1921 Stockholm

Paulet, M; l’Art du fabricant d’étoffes de soie. 1789 Paris

Stavenow-Hidemark, Elisabet, Nya källor till 1700-talets svenska textilmanufaktur. Saga och sed, Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok 1992. Stockholm

Stavenow-Hidemark, Elisabet, Ett fynd på riksarkivet... Föremål som vittnesbörd. festskrift till Gertrud Grenander-Nyberg

Wallin, Sigurd, Siden-droguet. Rig 1920 Stockholm

Martin Ciszuk är utbildad vid Handvävnings-programmet vid Högskolan i Borås 1994-97 och gick sommaren 1999 en tre månaders utbildning i jacquardvävning vid Fondazione Lisio i Florens, Italien. Hösten 2000 praktiserade han fem veckor vid Rubelli – som väver exklusiva inredningstyger- i Venedig. I Sverige arbetar han i egen firma och tillverkar handvävda textiler för kyrkan och historisk kostym, samt kombinerar detta med utbildning och forskning innom historisk textil vid Högskolan i Borås och Uppsala Universitet.