Doppåsar | Christening gowns

Text Martin Ciszuk. Photo Laila Durán.

Flera av originalen till de tryckta tygerna i Duran Textiles Historic Collection är foder i dopkläder från 17- och början av1800-talet. Dessa föremål har ofta bevarats i kyrkor, museer och privata samlingar eftersom de knutits till personer, familjer eller bygden. Dopet kom att förenas med en mängd traditioner och symboler, särskilt på landsbygden, och dopdräkterna var en viktig del i dessa.

Under äldre tid lindade man de små barnen så att både armar och ben hölls stilla. Detta gjordes av praktiska anledningar, för att hålla barnet varmt och hålla blöjor på plats, men det ansågs också vara viktigt för att barnet skulle växa rakt och få god hållning. Naturligtvis var det också praktiskt att barnet inte kunde krypa iväg och enkelt kunde bäras med vid de dagliga sysslorna. De bevarade dopdräkterna har mycket olika utformning. Bruket att svepa det lindade barnet i ett dyrbart tyg inför dopceremonin utvecklades till en doppåse med en lång nedhängande dekorativ panel. En vanlig utformning är hättepåsen där påsen upptill är utformad som en kapuschong som omsluter barnet. Från 1700-talets mitt och 1800-talets början försvann bruket att linda barn alltmer, under påverkan av upplysningstidens förnyade syn på barn och deras hälsa; först i högre stånd och senare på landbygden. Barnen lindades då vid dopet endast på underkroppen och kläddes i doptröjor. Ett exempel är originalet till KRASSE som är foder i en sådan tröja. Notera att denna kommer från en prästfamilj, vilka ofta fungerade som innovatörer av nya idéer på landsbygden. Se Duran Textiles Nyhetsbrev 2-2009. I andra fall försågs doppåsarna med ärmar och kom mer att likna klänningar. De vita dopklänningarna vi är vana vid i Skandinavien slog inte igenom förrän under 1800-talets slut.

Dopdräkterna är ofta utförda i mönstrade sidentyger och dekorerade med metalspetsar, spetsar, sidenband, rosetter och guldgaloner och glaspärlor. Bland doppåsarna från landsbygden är återanvända tyger vanliga. Sidentygerna som använts är ofta äldre än fodertygerna i kattun och äldre än de årtal som vissa påsar är märkta med. Förmodligen skänktes omoderna plagg i dyrbara tyger av någon förmögen familj i bygden och syddes om till doppåsar och dekorerades av den kvinna i socknen (ofta prästens fru) som hyrde eller lånade ut dopdräkten. I högre stånd och kungliga kretsar kunde dopdräkter användas i flera generationer av samma familj, och det finns ibland traditioner som berättar att de sytts av någon anmoders bröllopsklänning. Till foder i dopdräkterna användes ofta mönstrade kattuner. Dessa verkar ofta vara mer samtida med tillverkningen, men i bland har bitar av flera olika mönster använts i samma påse, vilket antyder att man utnyttjat spillbitar från klädtillverkning eller återanvänt äldre plagg.

Vi har skapat en dopdräkt av tyger ur Duran Textile Historic Collection, med förebild från de doppåsar och doptröjor vi studerat i Lolland Falsters museum i Maribo, Danmark. Det är en hättepåse i gul sidendamast FLORA med foder i flera kattuntryck: röd ANEMON, RANKA turkos och RIPS. Doppåsen är dekorerad med vita och röda sidenband och rosetter, guldspetsar, guldband, dekorband samt röda och gröna glaspärlor. Påsen har initialer och årtal, som syftar på föräldrarna till det första barn som döptes i påsen. Dopbarnet är endast lätt lindat och bär en liten linneskjorta med spetsar vid halsen och ärmarna under en doptröja i röd sidendamast FLORA. Tröjan har gröna bandkanter, är stängd i ryggen med knytband och är dekorerad med guldspetsar. I Danmark skiljde dekoren på ärmen beroende på barnens kön. Flickornas tröjor hade rundade ärmdekorer, medan pojktröjor hade vinkelformade. Mössan hade också olika utformning: flickor hade en mössa sydd av ett mittstycke och två sidostycken, medan pojkarnas mössa var sydd av kilformiga bitar. Under sidenmössan, som är dekorerad med guldspetsar och fodrad med kattunet RIPS, bär barnet en linnehätta med spetsar.

Tillsammans med de färgstarka folkliga dräkterna, och i kontrast till prästens strikta svartvita dräkt, blev de rikt utstyrda dopdräkterna ett tydligt blickfång. De betonade barnet som huvudperson i en dopceremoni som var viktig både för barnet, för släkten och för samhället.

Källor
Dåbstöj - Kristningskläder av Anni Block

 


 

Some of the original for the printed fabrics in Duran Textiles Historic Collection are linings in christening garments from the 18th and the early 19th century. These artifacts have been preserved in family collections, churches and museum because they were associated to persons, families or the district. A lot of ceremonies and traditions were connected to the baptism of a child and the christening garments were an important part of these.

Up to the mid 18th century small children were swaddled so that arms and legs were kept straight and still. This was made by practical reasons to keep the baby warm and keep diapers in place, but also because of the belief that this was beneficial for the development of straight limbs and good posture of the child. The swaddling was also convenient to prevent the baby from crawling away and an easy way for the mother to carry the child while performing daily work. The preserved christening garments from Scandinavia have very different appearance. The ancient habit of wrapping the child in a precious fabric for the baptismal ceremony was developed into making a christening gown shaped like a bag with a long decorative hanging panel. One common form was the hooded bag, where the top of christening gown was shaped like a hood, which enclosed the child. From the mid 18th century to the beginning of the 19th century the habit of swaddling decreased gradually, influenced by the enlightenment ideas of child rising, first in the upper classes later at the countryside. The child was then swaddled at the lower part of the body leaving the arms free, and dressed in christening jackets. An example is the original for KRASSE, which is a lining of such a garment – notably from a priest family, who often acted as innovators of new ideas on the countryside. See Duran Textiles Newsletter 2-2009. Otherwise the bag shaped christening gowns now often were made with sleeves, making them more like dresses. The white baptismal dresses, as we recognize them in Scandinavia today, made of lace, tulle and lawn did not have a common breakthrough in Scandinavia until the end of the 19th century.

The christening garments are often made from patterned silk and decorated with metal lace, bobbin lace, silk ribbons, bows, gold and silver braid and glass beads. Reused fabrics are common, particularly among the christening gowns from the countryside. The silks are often older than the printed linings and the sometimes inscribed dates. Probably, garments made from precious fabric that had gone out of fashion were donated by the local nobility and remade and decorated as christening garments by the woman in the parish who lend or rented them out for the baptism ceremony (often the clergyman’s wife). Among the upper classes and in royal contexts a christening garment could be used for generations in the same family, and there are sometimes traditions telling that the garments were made using fabrics from the bridal gown of an ancestral mother. Printed cottons with colorful design were often used as linings in the christening garments. These fabrics seems more often to be contemporary with the making of the garments, but sometimes smaller pieces of different design were used in the same lining, which indicates that leftovers from dressmaking or reused material was utilized.

We created a set of christening garments using fabrics from Duran Textile Historic Collection, primary using the garment we studied at the Lolland Falster museum in Maribo as a model, Denmark. We made a christening gown of the hooded bag model of yellow silk damask FLORA, lined with three printed cottons: ANEMON red, RANKA turquoise and RIPS. The gown is decorated with white and red silk ribbons and bows, metal lace, braids and red and green glass beads. At the bottom the bag is marked with the year and the initials referring to the parents of the first child that were baptized in the gown. The child, a little girl, is only lightly swaddled and wears a tiny linen smock with lace collar and cuffs over a christening jacket in red silk damask FLORA. The jacket is closed in the back tied with tapes, bound with green ribbons and decorated with gold lace. In Denmark the decoration of the sleeves differed according to the sex of the child. A girl’s jacket had rounded decoration while the boy’s sleeves were decorated in form of a straight angle. The construction of the bonnets was also different: small girls wore a bonnet made from one central piece and two side pieces, whereas boys had bonnets made from several wedge shaped pieces. Under the silk bonnet, which is also decorated with gold lace, silk ribbons and glass beads and lined with the printed cotton RIPS; the child wears a linen coif edged with lace.

In combination with the colorful regional costumes and in contrast to the clergyman in strict black and white the richly decorated christening garments acted as an eye-catcher. It accentuated the child as the principal character in the baptismal ceremony which was important not only for the child, but also for the family as well as for the society.

Dåbstöj - Kristningskläder av Anni Block

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.