En rekonstruerad herrdräkt från 1750 | A gentleman’s costume from 1750 reconstructed

Text Martin Ciszuk

Originalet till det vävda sidenet Viola vävdes i Stockholm på 1750-talet. Till presentationen av den första kollektionen tyger från Durán Textiles AB i augusti 2004 bestämde jag mig för att sy upp en herrdräkt från denna period för att visa hur tyget ser ut när det används till historisk kostym.

En moderiktig herrdräkt vid mitten av 1700-talet bestod av väst rock och byxor i samma tyg. Förebilden är en dräkt i Nordiska Museets samlingar. Jag utgick ifrån ett tillskärnings mönster från en uppmätt dräkt av liknande modell och datering från Nationalmuseet i Köpenhamn. Det anpassades till rätt storlek och justerades endast i några detaljer för att likna förebilden.
7 meter siden 140 cm bredd gick åt. Dessutom ca 1,20 m grovt och styvt linne till mellanlägg, 2,50 m handvävt linne på 60cm bredd till västrygg och foder i byxorna, 5 m vit taft på 140 cm bredd till foder i rock och väst, lakansväv till fick-påsar, sysilke, lintråd och knapphålssilke, samt knappformar av trä. Plaggens raka sömmar syddes på maskin, men alla monteringar och avslutningar gjordes för hand. Jag använde mig av sömnadstekniker som dokumenterats från bevarade plagg och i L’Art de l’habillement som ingår i den franska encyklopedin om hantverk. Mer än 200 arbetstimmar lades på sömnaden av rock väst och byxor.

Knäbyxorna, culotter på franska, brackor på svenska, har en karaktärisk grenskärning med mycket längd och vidd i bakstycket. Byxorna sitter åt kring låren och rörelsevidden ligger över baken - där tyget puffar ut på ett med moderna ögon märkligt sätt. Byxbaken syns dock inte eftersom den täcktes av både västen och rockens skört. Byxorna har en hög linning med snörhål mitt bak för att kunna reglera vidden. Fram knäpps linningen med knappar och byxorna med mindre knappar och en slå med knapphål. Byxorna med lucka fram (culottes à la bavaroise) blev vanliga i Sverige först omkring 1770. Vid knäna stängs byxorna med en rad knappar och ett spänne sitter vid knä-linningen. Spännet sitter fastknäppt på en flik och kunde flyttas eller bytas ut mellan olika par byxor. Byxorna är fodrade med ett handvävt ungerskt linne. Midjelinningen har ett mellanlägg av grovt, styvt oblekt linne. I linningen finns en stolpficka för klockan. I framstycket finns större fickor med fickpåsar som stängs med en knapp mot linningen.

Västen är ärmlös och går ner på låren – till skillnad från västarna under första delen av 1700-talet som var knälånga och hade långa smala ärmar. Endast framstyckena är i siden och är fodrade med taft. Bakstycket är i handvävt linne och har en snörning mitt bak så att vidden kan regleras. En välklädd man visade sig inte utan rock – så västens rygg kunde vara av enklare tyg. Västen har fickor i framstycket och en liten krage som sticker upp ur rockens halsringning.

Rocken, Justaucorps på franska, livrock på svenska, har svängd framkant, långt skört med djupa veck i sidorna, sprund mitt bak och ärmar med uppslag. Rockarna under början av 1700talet hade en rakare framkant, vidare skört med flera veck i sidorna och mycket breda ärmuppslag. Denna rock har en elegant rokokoform som accentueras av de tillbakadragna axelsömmarna och skörtets veck som är lagda bakåt. För att ge bröstet en vacker rundning ligger lite ullvadd i framstycket för att fylla ut den inbuktning som blir under nyckelbenen. Fickhålen är täckta av ficklock med knapphål och knappar som här endast fungerar som dekor på samma sätt som på ärmuppslagen. Sidentyget Viola är styvt, men i framkanten ligger ett mellanlägg av grovt oblekt linne som ger framkanten form och stöd för knappar och knapphål. Knapparna är gjorda på platta träformar. De är klädda med samma siden som dräkten som rynkats över formen och blir en tuss att sy fast knappen i på baksidan. Knapphålen är sydda med täta knapphålsstygn över en bunt silketrådar som ger volym och form. De är långa och fungerar som dekoration på rocken. Knapphålen är sydda genom siden och mellanlägg – innan fodret sytts i. Så ser många 1700-tals herrplagg ut. Anledningen till detta kan vara att det var olika personer sydde knapphål och satte i foder. En annan förklaring är att denna montering underlättade att ta loss fodret om det blev utslitet eller skulle bytas mot ett varmare på vintern. Endast några knapphål över magen är öppnade så mycket att de går att knäppa. Här är fodret uppklippt och kastat kring knapphålen från insidan. Fodret är isytt med sneda stygn som går igenom rock-tyget och samtidigt fixerar kanten med en pricksöm på rätsidan (på franska: le point à rabattre sous la main). Rocken har ingen krage, endast en smal kant förstärker halsringningen.

Till dräkten hör en skjorta med krås vid ärmar och halssprund. Kring halsen sitter en veckad spännkrage som stängs med et spänne i nacken. Skjortan är av linnebatist och kunde vara dekorerad med dyrbara spetsar. Ofta var skjortan så lång att den stoppades in mellan benen och fungerade som kalsonger, men caleçons av linne eller ylle liknande knäbyxorna, men utan knappar, finns bevarade och beskrivna i konst och litteratur. Strumpor av ull, bomull eller silke och skor med spännen – som kunde matcha byxornas knäspännen - klär benen. Vid mitten av 1700-talet var peruk obligatorisk för en välklädd herre, men hatten bars ofta under armen.

Under senare delen av 1700-talet gjordes rockens framkant mera svängd, vidden reducerades till några grunda veck och ärmuppslagen gjordes smala och raka. Västen gjordes kortare och kortare, och byxorna syddes smala och höga i midjan, med lucka fram. Efter franska revolutionen ersattes knäbyxorna med långbyxor, och rocken fick korta skört. Plaggen har ändrat sin form genom tiderna, men 1700-talets dräkt kan sägas vara ursprunget till den moderna kostymen

Källor:
Kläder för tid och evighet, Lena Rangström
Modelejon, red. Lena Rangström
Moden i 1700-årene, Ellen Andersen
L’Art de l’habillement, Diderot & d’Alembert
Costume close-up, Linda Baumgarten

 


 

The original for the woven silk Viola was woven in Stockholm in the 1750-ties. For the presentation of the first collection from Durán Textiles AB in August 2004, I decided to make a replica of a man’s costume from the mid 18th century, to show what the fabric looked like when made up as a historic garment.

A fashionable man’s clothing about 1750 comprised of coat, waistcoat and breeches made in the same fabric. A costume, in the collection of Nordiska Museet, Stockholm was chosen as a model. The cutting diagram from a similar suit in the National museum of Copenhagen was used, and altered to my measures.
For this suit 7 meters of the Viola silk (on 140 cm width) was needed. Also, ca 1,20 meter of stiff linen for interfacing, 2,50 meters of hand woven linen on 60 cm width for the back of the waistcoat and the lining of the breeches, 5 meters of white silk taffeta on 140 cm width for lining of coat and waistcoat, simple cotton for pocket pouches, silk and linen thread for sewing, and wooden button forms was used. The straight seams of the garments were machined together, but all mounting and visible seams were made by hand. Stitching techniques documented from preserved garments were used. They are also described in the French encyclopaedia on crafts: L’Art de l’habillement. More than 200 working hours was spent to finish the coat, waistcoat and breeches.

The knee breeches, (culottes in French brackor in Swedish) show a characteristic cut of the seat with extra length and width of the back pieces. The breeches fit tightly at the thighs and the ease necessary for sitting is placed in the rear, where the extra material gives a baggy back, which looks strange for a modern eye. The back of the breeches were, however, never shown as it was covered by the skirts of the waistcoat and coat. The breeches have a high waistband with lacings in centre back, where the size could be adjusted. In front the waistband is buttoned and the breeches are closed centre front, with buttons on a placket with buttonholes. The breeches with fall front (culottes à la bavaroise) was not common in Sweden before 1770. At the knees the breeches are closed with buttons and a metal buckle. The buckle is buttoned to a little flap and could be moved or interchanged between different breeches. The breeches are lined with a Hungarian hand woven linen. The waistband has a stiff linen interlining. There is one pocket with welt opening in the waistband for a watch. In the front piece there are also pockets with pouches, closed by a button on the waistband.

The waistcoat is sleeveless and reaches mid-thigh. This is opposed to waistcoats from the early 18th century, which are knee-length and have long tight sleeves. The front parts only are lined with taffeta. The back is made of hand woven linen and have a at lacing centre back to adjust the width. This did not show, as a properly dressed gentleman never whent outside without a coat. The waistcoat has pockets at the waistline in front and a small standing collar that shows in the neckline under the coat.

The coat, Justaucorps in French, livrock in Swedish, displays a curved front edge, long skirts with deep pleats in the sides, a centre back vent and long sleeves with cuffs. In the early 18th century the front edge was straighter, the skirts were wider with more pleats, and the sleeves had bigger cuffs. This coat has an elegant rococo shape, accentuated by the drawn back shoulder seams and the side pleats folded backwards. The coat is slightly padded with wool to give the chest a rounded shape, filling up the cavity under the collar bones. Big pocket flaps cover the pocket slashes. On the pocket flaps, as also on the sleeve cuffs, the buttons and button holes are purely decorative. The Silk Viola is quite stiff, but in the front edge there is a interlining of heavy linen, to give the front edge shape, and support buttons and buttonholes. The buttons are made by covering wooden forms with the same silk as the suit. The gathered fabric at the back of the button is used to sew the buttons the garments. Buttonholes are made with tightly spaced buttonhole stitch over a bundle of silk threads that give the buttonhole shape and volume. They are elongated, and form the only decoration on coat and waistcoat. The buttonholes are worked in the silk and the interlining, before the lining was put in place. This custom is documented from several 18th century men’s clothes. The reason for this could be that different persons made buttonholes and linings in the tailor’s workshop. Another explanation is that with this mounting it was easy to take the lining of the garment if it was worn out or was interchanged to something warmer for winter. Only a few buttonholes over the belly are cut open enough for the buttons. In these places the lining is slashed and whipstitched from the inside. The lining is sewn to the garments using slanting stitches that goes through the main fabric and create a stitching on the right side that fix the edge. In French these stitches are called: le point à rabattre sous la main. The coat has no collar, only a small facing supports the neckline.

The suit is worn with a shirt with ruffles at the chest and at the wrists. Around the neck is a “stock” collar of pleated linen, closed with a buckle in the back. This shirt is made of linen lawn, but it was often decorated with precious laces for the ruffles. Many times the shirt was long enough to be tucked in between the legs substituting underpants. Linen or woollen drawers (French caleçons) resembling the knee breeches, but without buttons, are, however, preserved in collections, mentioned in texts and depicted in art. Stockings in silk, cotton or wool, and shoes with buckles – that were sometimes made to mach the knee-buckles - covered the legs and the feet. In the mid 18th century a wig was worn by all gentlemen, but the hat was sometimes carried under the arm.

During the later part of the 18th century the coat was made with a more curved front edge, the width of the skirts were reduced to a few shallow pleats and the cuffs were cut straight and narrow. The waistcoat was made shorter and shorter, the breeches were cut more fitted with a fall front and high waistband. After the French revolution the long trousers substituted the knee breeches and the coat lost its long tails. The garments have changed in shape during the centuries, but the 18th century suit is the predecessor of our modern three piece suit.

 

Sources:
Kläder för tid och evighet, Lena Rangström
Modelejon, ed. Lena Rangström
Moden i 1700-årene, Ellen Andersen
L’Art de l’habillement, Diderot & d’Alembert
Costume close-up, Linda Baumgarten

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.