Glitter - om äkta och falska juveler | The Great Pretenders

By Laila Durán.

Imitationer av dyrbara smycken och ädelstenar har använts som prydnader av människor sedan urminnes tider. Liksom många andra konstarter och stilar spreds många smycken och kunskapen om ädelstenar från orienten till västerlandet. De första diamanterna hittades i Indien, varifrån ryktet spreds till Europa om deras gnistrande hårdhet. På 1500-talet ökade tillgången på diamanter i Europa när en diamantgruva öppnades i kungariket Golconda i södra Indien. Tekniken för att slipa diamanter utvecklades och omkring 1700 uppfann venetianaren Vincenco Peruzzi brilliantslipningen som tar till vara diamantens optiska egenskaper och får ädelstenen att reflektera ljus och glittra som bäst.

Romantiken som började under slutet av 1700talet fick stor betydelse för utvecklingen av smycken i västerlandet, en stor inspiration kom från skatter och kostföremål som upptäckts vid de första arkeologiska utgrävningarna i Italien och Egypten, vilka rönte stort publikt intresse. Upptäcktsresor, kolonialism och ökad handel ledde till större tillgång på oliks sorters ädelstenar liksom ökad kunskaper om främmande kulturer. De förändrade sociala strukturerna i samhället och den industriella revolutionen medförde tillväxten av en större medelklass, som ville ha smycken och hade råd att betala för dem. Tillgången till nya industriella processer, nya billiga legeringar och konstgjorda stenar ledde till utvecklingen av bijouterier och imiterade smycken.

I Frankrike lyckades den tyske gulsmeden Georges-Frederic Strass (1701-1773) omkring 1735 att tillverka imiterade ädelstenar av glasmassa. Dessa franska strasssmycken blev omåttligt populära. Redan 1734 utnämndes han till franske kungens hovjuvelerare, men det var inte detta som gjorde honom berömd. Strass populära glasstenar imiterades snart av många hantverkare och 1776 fanns det bara i Paris 300 medlemmar i fusk-juvelerar skrået (bijoutiers-faussetiers). Nya namn gavs till hantverkarna för att skilja dem åt: Guldsmeder som arbetade i billiga material kallades bijoutiers, medan de som gjorde smycken i ädelmetall och äkta stenar kallades joaillers. Dessa termer används fortfarande än i denna dag.

Intresset för konstgjorda diamanter ökade under 1700talet. Porträtt av välbärgade damer och herrar visar ett överflöd av spetsar brokadtyger guldsmycken ädelstenar och diamanter. Vid denna tid började man skilja på dagsmycken och smycken för aftonklädsel. Diamanter användes oftast vid formella tillställningar, till dagsmycken föredrogs dunklare halvädelstenar som granater, karneoler aventuriner samt glas och strass. När medelklassens inflytande gradvis ökade I Europa utvecklades ett ökat intresse för imiterade material och enklare smycken.

Förutom diamanter och färgade ädelstenar lyckades glashantverkare 1780-1820 imitera opaler genom en speciell form av glas som kallades opaline. I detta vitaktiga glasmaterial fanns små partiklar som reflekterade blått ljus och genom att lägga rosafärgat folie på baksidan fick man glaset att likna äkta opaler. En annan typ av smycken som växte i popularitet under 1800-talet var stenkolssmycken eller “sorg smycken”. Stenkol var mycket uppskattat i smycken under drottning Victoria i England på grund av sitt mörka material och nedtonade uttryck. Tidigare hade det används mest till munkars radband. Drottningen sågs ofta bära stenkolssmycken efter prins Alberts död 1861 då svarta smycken anbefalldes för hovets sorgdräkt. Detta mode möjliggjorde bärandet av stenkolsmycken som ett uttryck för sorg efter avlidna makar.

I början av 1800-talet influerades både dräkt och mode av antika romerska fynd från Pompeji, Herculaneum och etruskiska gravar. Guldsmyckena som hittats där väckte intresset för reproduktioner med fina filigrantrådar. En annan viktig stil under 1800-talet var återupptäckten av renässansemaljer och cabuchonslipade stenar infattade i guld. Efter öppnandet av Japans gränser 1863 influerades västliga konstnärer mycket av japansk design. Jugendstilen stammar delvis från dessa västliga tolkningar av japanska original.

Vid 1925 hade jugendstilen slagit igenom, med geometriska linjer och starka färger, som den mest populära modetrenden bland de förmögna och modemedvetna i Europa och USA Aftonklänningar dekorerades ofta med broderier av glaspärlor – vilket blev en typ av dräktsmycken av sig självt. Förutom glas utnyttjades olika former av imiterade stenar. Kristall användes för att åstadkomma stora och speciellt glittrande effekter. De bästa av dessa kom från Österrike, Böhmen och Tjeckoslovakien. I dessa områden finns fortfarande högt uppskattade hantverkare som gör glasstenar. Naturliga kristaller som samlades från botten av floden Rhen användes tidigt som ersättning för diamanter. Deras popularitet gjorde att ordet “Rhinestone” på engelska kom att beteckna alla sorters imiterade stenar, oftast de av glas vare sig de var klara eller färgade.

Källor:
Costume jewellery av Lyngerda Kelley, Nancy Schiffer.
Earrings av Daniella Mazetti, Amanda Triossi.
www.wikipedia.com

 


 

Imitations of expensive metalwork and gemstones have been used for personal adornment since far back in antiquity. As most artistic styles have spread to the Western world from the East, so did the knowledge of gems and jewellery. Diamonds originated first in India from where stories of their brilliant and hardness spread to Europe. In the 16th century the supply of diamonds to Europe increased greatly after a diamond mine was opened in the Kingdom of Golconda, southern India. Also significant was the improvement in techniques for cutting diamonds, around 1700 the Venetian Vincenco Peruzzi devised the brilliant-cut, a cut that enhanced the optical properties of diamonds, enabling the stone to reflect light and sparkle at its best.

Starting in the 18th century, Romanticism had a profound impact on the development of western jewellery, perhaps the most significant influences were the public’s fascination with the treasures being discovered through the modern archaeology. The increasing exploration and trade lead to bigger availability of a wide variety of gemstones as well as exposure to other cultures. Changing social conditions and the start of the industrial revolution also lead to growth of the middle class that wanted and could afford jewellery. As a result, the use of industrial processes, cheaper alloys, and stone substitutes, lead to the development of paste or costume jewellery.

In France, Georges-Frederic Strass (1701-1773), a German jeweller perfected a glass compound to imitate precious stones by 1735. These French pastes were immediately popular and in1734 Strass was appointed Jeweller to the King of France. Still his accomplishment did not insure his fame. The popularity of Strass´s glass stones also invited imitators and by 1776 there were over 300 members of a “ false jewellers corporation” (bijoutiers-faussetiers) in Paris alone. A new term was now coined to differentiate the arts: jewellers who worked in cheaper materials were called bijoutiers, while jewellers who worked with expensive materials were called joaillers, a practice that continues till this day.

The interest of imitation diamonds increased throughout the 18th Century. Portraits of wealthy men and women of the day include extravagant amounts of lace, patterned brocades, gold work, gemstones and diamonds. For the first time a differentiation was made between daytime and night time jewels. Diamonds were mostly used for formal evening occasions, while during day jewellery with more sober semiprecious stones such as garnets; cornelians, aventurine glass and pastes were preferred. As the middle classes were gradually rising throughout Europe, more interest in copying fancy gems in less expensive styles was developing.

Besides diamonds and coloured gems, between1780-1820 glassmakers were able to imitate opals with a special form of glass called opaline. In this type of glass an overall white appearance with scattered particles reflects blue light, and with a rose coloured foil behind, the glass resembles true opals. Another category of jewellery that grew popular in the early 19th century was jet or “mourning jewellery”. The jet as a gem material was highly popular during the reign of Queen Victoria because of its sombre colour and modest appearance. It had traditionally been fashioned into rosaries for monks. The Queen was often seen wearing jet jewellery after the death of Prince Albert in 1861and black jewellery became required at the court. This fashion allowed the wearer to continue to wear jewellery while expressing a state of mourning at the death of a loved one.

In the mid 19th century clothing and jewellery fashion were influenced by discoveries of ancient Roman sites at Pompeii and Herculaneum and of Etruscan tombs near Rome. Gold jewellery found here provoked a great interest in Europe for reproductions with fine gold filigree wires. Another important 19th century style was the revival of Renaissance enamels and the use of cabochon stones set in gold. After the “openening” of Japan in 1863, western artists were influenced by Japanese designs. The Art Nouveau styles stem in part from Japanese original as western artists interpreted them.

By 1925 Art Deco styles of geometric lines and bold colours were firmly established as the most popular fashion look among the wealthy and fashionable clients in Europe and the US. Evening dresses were frequently ornamented with elaborate beadwork – which was actually a form of costume jewellery in itself. Besides glass, alternate forms of imitation stones were investigated. Natural crystals were used when large and particularly brilliant effects were required, and the best of these came from Austria, Bohemia and Czechoslovakia. The workmanship and fine glass stones in these areas are still highly regarded today.
Natural crystals from the bottom of the river Rhine in Germany were early substitutes for diamonds. The popularity of these coined the term “Rhinestone” which today is used to mean any imitation stone, usually of glass, either coloured or clear.

Sourses:
Costume jewellery by Lyngerda Kelley, Nancy Schiffer.
Earrings by Daniella Mazetti, Amanda Triossi.
www.wilkipedia.com

 

Inställningar för cookies
Vår webbsida använder cookies för att hemsidan och våra tjänster ska fungera som de ska. Cookies hjälper oss att förbättra användarvänligheten för dig som besökare, och därför är vissa cookies nödvändiga för att webbsidan ska vara fullt fungerande. Nedan kan du läsa mer om våra cookies och vilka som är valbara.
Inställningar för samtycke
Inställningar för samtycke
Nödvändiga cookies
Dessa cookies används då våra besökare använder en funktion på vår webbplats och är nödvändiga för att webbplatsen ska fungera fullt ut. Dessa cookies kan därför inte stängas av. Cookies används exempelvis då du fyller i ett formulär eller skapar ett konto och lagrar ingen personlig identifierbar information.
Prestanda cookies
Denna typ av cookie hjälper oss att följa antal besök på vår webbsida och hur våra användare hittade till oss. Vi använder cookies till att mäta och analysera för att exempelvis kunna förbättra användarvänligheten på vår webbplats. Vi kan med hjälp av våra insamlade cookies analysera hur användaren navigerar på webbplatsen, och ta bort irrelevanta sidor och information för att skapa ett så användbart material för våra kunder som möjligt. Den information som vi sparar är exempelvis vilka produktsidor som du besöker.
Marknadsföring
Dessa cookies används för att kunna analysera hur vi kan marknadsföra våra produkter och tjänster. Insamlingen av cookies kan exempelvis hjälpa oss att anpassa annonser till våra besökare baserat på dess tidigare användning av våra tjänster.