KA Almgrens sidenväveri och sjaletter | Silk kerchiefs from KA Almgren silk manufactory

Text Martin Ciszuk, photo: Laila Durán

Durán Textiles har inlett ett samarbete med Stiftelsen KA Almgren Sidenväveri och Museum (www.kasiden.se) som har en stor samling sidensjaletter, tygprover och mönsterteckningar bevarade från sin produktion. Nu har vi de första sjaletterna hemma.

Knut August Almgren startade sitt sidenväveri i Stockholm 1833, och sidensjaletter blev snart en av firmans stora produkter. De såldes både på landsbygden och i städerna och Almgrens sjaletter var kända för sin goda kvalité. Den svenska sidenproduktionen hade en egen marknad i Skandinavien där bruket av huvuddukar dröjde kvar längre än i Västeuropa och sidensjaletter blev basen för den svenska sidenindustrin. Almgrens sidensjaletter exporterades i stor mängd till Norge, Danmark, Finland, Ryssland och svenskbygderna i USA. De användes både till folkdräkt och modedräkt.

I folkdräkterna kunde sidendukarna bäras av kvinnor som halkläde eller som sjalett. Till högtidsdräkt fästes de i bältet och hängde över kjolen, bars över armen eller virades kring psalmboken. Männen bar sidendukarna knutna kring halsen ovanpå skjortkragen eller dekorativt hängande som näsdukar från rockens fickor. Vid bröllop och andra festligheter kunde bondstugan dekoreras med sidensjaletter, som fästes på väggen eller sattes samman till en takpäll.

Den första sjaletten var ofta en gåva från föräldrarna vid konfirmationen. Men hade man råd sparade man sina pengar för att kunna köpa en sjalett vid någon marknad eller från en kringresande knalle eller gårdfarihandlare. En sidensjalett kunde ofta vara en friargåva från fästmannen och vid bröllopet delade sedan de nygifta ut sidensjaletter till föräldrarna, brudtärnorna och kvinnliga släktingar. Rika bondhustrur kunde äga mängder med sidendukar. I bouppteckningar är 20 sjaletter inte ovanligt. I högre stånd var sidensjaletter vanliga presenter vid besök och resor, och de var även vanliga som gåvor vid avtackning av kvinnligt tjänstefolk.

KA Almgrens sidenväveri vävde fem olika kvaliteter av mönstrade dukar. Dessutom vävdes släta dukar i tuskaft och kypert, med rutor i färg eller med bårder i avvikande bindning. Det finns flera hundra mönster bevarade i deras arkiv. Varje sjalettmönster hade ett namn och ett nummer. Många har blomnamn som Mossros, Kalla, Vinblad och Bukett, men även namn som Fjäder, Medaljong och Ymnighetshorn förekommer.

Starka färger och rutiga dukar var populära bland landsbygdens befolkning, medan det borgerliga modet föreskrev mörkare färger. I slutet av 1800-talet blev de svarta sjaletterna vanligast. De användes framför allt på söndagarna som kyrksjalett, främst av den stora delen av befolkningen på landsbygden som inte bar folkdräkt. Sidensjaletterna var dyra. 5-6 daler motsvarade en årsinkomst för en piga på 1870-talet (den största delen av lönen var dock mat, kläder och husrum). De dyrbara plaggen vårdades noggrant. På vägen till kyrkan bar man vanligen en bomullssjalett för att inte sidenduken skulle bli dammig. I närheten av kyrkan bodde ofta en gumma som skaffade sig en extra inkomst genom att på söndagsmorgonen knyta flickornas kyrksjaletter. Hon fick namn som Knyt-Anna, Sjalett-Tilda eller Halsduks-Stina. De svarta sjaletterna försågs med iknutna silkesfransar. Detta sysselsatte en hel yrkesgrupp i Almgrens fabrik - Franserskorna. Fransarna kursades och sjaletterna appreterades. När de skulle tvättas togs de om hand av professionella tvätterskor på landsbygden som stärkte dukarna med vax eller sockerlösning, och krusade fransarna. I ett brev som följde en donation av Almgrensjaletter till Nordiska museet 1891,beskriver Oscar Mauritz Almgren hur olika mönster och färger var populära i olika delar av Skandinavien. Han berättar att sedan 1870-talet hade bruket av sjalett minskat i Stockholm, och hur fransdukarna förlorat i popularitet medan sidensjaletter med spetskanter istället blivit mer populära. ”…men äfven dessa vika sedan efter kort för den allt allmännare hatten”. Under slutet av 1800-talet slog hatten igenom under påverkan av borgerligt mode, trots att den i på landsbygden först uppfattades som ett utryck för högfärd. Efter sekelskiftet 1900 gick produktionen av sidensjaletter kraftigt tillbaka. Almgrens sidenväveri vävde sin sista sjalett 1941.

Durán Textiles första nyproducerade sjaletter är utförda efter ett original i en privat samling. De är 68x68 cm stora, i 100 % silke och har en kort frans av varp och inslag. Två rutiga färgställningar har tagits fram: en med violett, och en med röd botten. Dessa rutiga sjaletter kallas för Daladukar eller Faludukar i Almgens arkiv. Färgernas mönster i rutorna är asymmetriskt så att sjaletten får olika karaktär om det gula eller gröna hörnet vänds utåt.

Källor:
Elin Håkansson: Sidensjalettens historia, Sörmlandsbygden 1938
Marie Louise Wulfcrona Dagel: Sjaletter och halskläden i Nordiska Museet vävda hos KA Almgrens Sidenväveri i Stockholm. Uppsats i Etnologi Stockholms universitet 1979

 


 

Durán Textiles have started cooperation with Stiftelsen KA Almgren Sidenväveri och Museum – the Foundation of KA Almgren Silk Manufactory and Museum (www.kasiden.se) who has a great collection of silk kerchiefs, silk samples and design drafts preserved from their production. The first reproduced silk kerchiefs are now in stock.

Knut August Almgren started his silk manufactory in Stockholm 1833, and silk kerchiefs soon became the most important product of the company. They were sold both in towns and on the countryside and were renowned for their good quality. The Swedish silk production had its own market in Scandinavia where kerchiefs were in use longer than the rest of Western Europe. The silk kerchief became the financial base or the Swedish silk industry. The Almgren kerchiefs were exported in big amounts to Norway, Denmark and Finland but also to Russia and the Scandinavian settlements in the United States. They were used both with folk costume as with bourgeois fashion.

In the folk costumes the silk kerchiefs were worn by women as neck kerchief or head kerchief. For festive wear they could be fastened to the belt hanging over the skirt, folded over the arm or wrapped around the hymn book. The men wore the silk kerchiefs tied around the neck outside the collar of the shirt, or decoratively hanging out of the pockets of the coat. For weddings and feasts the farmers house could be decorated with silk kerchiefs hanging on the walls or sewn together to form a canopy hanging over the table.

The first silk kerchief was mostly given by the parents to daughters at their first communion. When possible some girls then saved their salary to buy a kerchief at the fair or from peddlers. A silk kerchief was often a gift from a man when proposing marriage, and at the wedding feast the new married couple gave kerchiefs as gifts to the parents, the bridesmaids and female relatives. Wealthy farmer’s wives could possess a great number of silk shawls. In estate inventories after these women it is not uncommon to find over 20 silk kerchiefs. In the upper classes the silk kerchiefs were common as gifts in connection to travels and visits, and they were often used as signs of appreciation for retiring house maids.

KA Almgren silk manufactory produced silk kerchiefs with woven designs in five different qualities. There were also plain kerchiefs in tabby or twill with checks in color or borders in a contrasting weave. In the archive of the factory there are still several hundreds of designs. Each design had a name and a number. Many names are flowers like Rose, Calla, Wine leaf or Pouches, but there are also names as Feather, Medallion or Cornucopia.

Vivid colored and checkered kerchiefs were mostly used together with the folk costumes, while the bourgeois fashion prescribed darker colors. In the end of the 19th century black silk kerchiefs became common. These were mostly used in church on Sundays, particularly by the majority of the people on the countryside who did not use the regional costumes. A silk kerchief was expensive. The price was 5-6 daler, which was the same as an annual income for a maid in the 1870-ties (most of their salary was however paid as food and clothing). These valuable garments were handled with great care. While walking to the church a cotton head kerchief was worn not to expose the silk kerchief to dust and rain on the way. Close to the church there was often an old woman living, who on Sunday morning gained a small extra income by helping the young girls to tie their silk head kerchiefs. She was given name as Knotting-Anne, Kerchief-Jane or Scarf-Tilde. The black silk kerchiefs had long knotted silk fringes. This employed a category of female worker at the Almgren manufactory – the fringing girls. When it was time to clean the silk kerchief it was left to specialized washer women, who after washing starched them with wax or sugar solution and curled the fringes. In a letter attached to a donation of silk kerchiefs from the Almgren manufactory to Nordiska Museet, the Ethnographical Museum in Stockholm, in 1891, Oscar Mauritz Almgren describes how different designs were appreciated in different regions of Scandinavia. He also tells that since the 1870-ies the use of silk kerchiefs was going back in Stockholm, and that the fringed kerchiefs were loosing popularity while kerchiefs edged with lace were more appreciated. He finishes: ”…but also these are today superseded by the more commonly used hat”. During the last decades of the 19th century the habit of wearing hat spread, inspired by bourgeois women’s fashion, even if it on the country side initially was considered as an expression of vanity. After the turn of the century 1900 the production of silk kerchiefs constantly decreased. The Almgren silk manufactory made their last kerchief in 1941.

The first reproduced silk kerchiefs from Durán Textiles is based on an original is in a private collection. It is in 100 % silk, 68x68 cm in size, and has a short fringe of warp and weft yarns. Two checkered color-ways are made: one with violet and one with red ground. In the Almgren factory archive these kerchiefs are called Daladukar or Faludukar referring to their market in the region of Dalecarlia in central Sweden. The color pattern in the checks is asymmetric, giving the kerchief different character if the green or yellow corner is turned outside.

Sources:
Elin Håkansson: Sidensjalettens historia, Sörmlandsbygden 1938
Marie Louise Wulfcrona Dagel: Sjaletter och halskläden i Nordiska Museet vävda hos KA Almgrens Sidenväveri i Stockholm. Essay in Ethnology Stockholm University 1979

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.