Om linnevävning i Sverige på 1700-talet | Swedish fine linen weaving in 18th c. Sweden

Text Martin Ciszuk.

Lin har odlats, beretts och vävts i Sverige sedan förhistorisk tid. Till största del vävdes grov och medelfin lärft (tuskaft) till husbehov. Hälsingland och Ångermanland med gynnsamma jordar och korta ljusa somrar gav en fin linfiber. Härifrån erlades tionde i linnelärft till Ärkebiskopen i Uppsala redan under 1100-talet.

Under början av 1700-talet började staten intressera sig för textilproduktionen i landet. Man gick aktivt in för att stödja och utveckla den inhemska produktionen genom ekonomiskt understöd, utbildning och lagstiftning. Den förhärskande ekonomiska teorin var merkantilism, vilket innebar att landet skulle producera så mycket som möjligt själv. Importen skulle minska och exporten öka, för att hålla behålla landets rikedomar innanför dess gränser. Tiden var optimistisk och en mängd storslagna projekt lanserades med statens stöd.
Idealet var att förädlingen av råmaterialet skulle ske inom landet. Linfrö och lintågor importerades främst från Ryssland när det inhemska linet inte räckte. Spånaden organiserades som förlagsarbete där materialet delades ut till spinnerskor som arbetade i sina hem. Man beslutade att linspinning endast skulle utföras professionellt i Västergötland och Hälsingland. Bomull kulle spinnas i Dalarna, och resten av landet skulle sysselsätta sig med att spinna ull. Reformer genomfördes så att hela landet använde samma alnmått. Nya redskap introducerades som skulle underlätta en rationell produktion. Härvlarna och garnuträkningssystemen måste anpassas till det nya alnmåttet, bråk- och skäktverk mekaniserades för att drivas av vattenkraft. Allmogen motsatte sig ofta reformerna, och myndigheterna klagade över problemen med att få fram tillräckligt med tråd av god kvalitet. En lösning var att inrätta spinnskolor i runt om i landet där bondkvinnor lärdes upp i de nya teknikerna som de sedan förväntades sprida i sina byar och bygder. En medalj instiftades av kungaparet Fredrik II och Lovisa Ulrika 1751 med devisen: Till heder för den quinna som fint och snällt kan spinna. (snällt betyder här snabbt jfr ty Schnell) En annan löning var att låta kvinnor på fängelser och uppfostringsanstalter arbeta med spånad. Arbetskraften var gratis, men kvinnorna motvilliga och till myndigheternas besvikelse kunde de endast framställa grövre garn. Spinnhusen, som kvinnofängelserna kom att kallas, gjorde också att lönspinning i städerna fick låg status och förknippades med straff och fallna kvinnor.

Den gamla vasaborgen i Vadstena ansågs vara en lämplig plats för tillverkningen av kammarduk. Tunnt lingarn håller bättre när det vävs i fuktiga stenvalv Kammarduk var ett fint tuskaftat linne motsvarande vad vi på modern svenska kallar batist. Ordet är en försvenskning av det flandriska ortnamnet Cambrais som var ett gammalt centrum för linvävning. Namnet finns också i det engelska cambric – med samma betydelse. Franska vävare kallades in från Flandern 1753 för att väva det fina linnet. De kom med hela sina familjer inklusive en katolsk präst och bosatte sig i Vadstena. Att vävarna var katoliker var ett stort problem för myndigheterna. Sverige hade nämligen inte religionsfrihet, katolska gudstjänster var förbjudna och det protestantiska prästerskapet protesterade. Arbetarna fördes in landet i smyg och till slut utverkade kungen ett undantag för dessa hantverkare så att de fick hålla gudstjänst i en av slottets salar. Ett gynnsamt ekonomiskt avtal slöts med vävarna med villkoret att de skulle ta svenska lärlingar och föra sina kunskaper vidare till dem. Kontraktet förnyades vart tredje tre år och de flesta vävarna återvände snart till Frankrike. Några stannade dock kvar vid fabriken som trots svårigheter fortsatte sin verksamhet. Mitten av 1760-talet innebar en ekonomisk kris i hela Europa och statsunderstöden till manufakturerna drogs in. På 1770-talet lades produktionen om till vävning av duktyger i linnedamast. Mönstren hade främst tyska förebilder, men det som gör produktionen speciell är att alla produkter försågs med en invävd märkning: Vadstena Fabrik + ett nummer som angav vilken vävstol duken vävts på. Fabriken lades ner 1843, men lärlingar utbildade vid fabriken höll traditionen med svensk damastvävning levande. Där den sista länken är Klässbols väveri i Värmland.

Källor:
Damastduktyg och verksamheten vid Vadstena fabrik 1753-1843, Ann-Sofie Topelius
Hemslöjd, Anna-Maja Nylén

 


 

Linen has been cultivated, processed and woven i Sweden since prehistory. Mostly coarse and middle fine quality was made for domestic use. A region in northern Sweden, Hälsingland and Ångermanland gave linen fibre of good quality thanks to the good soil and the intense and light summer. From this area tax was paid to the archbishop of Uppsala already in the 12th century.

In the beginning of the 18th century the Swedish government started to pay more interest to the textile production. The textile craft of the country was encouraged by economical support education and legislation. The ruling economical theory was mercantilism, which stated that the production of goods should be done in Sweden. Import should be restricted and export increased, in matter to keep the wealth of the land inside the country. It was an optimistic era and several grandiose projects were planned supported by the state.

The ideal was that if raw material had to be imported, it should be processed in the country. Linen seeds and raw fibre came from Russia, when there was not enough in Sweden. The spinning was organized as home production, where the raw material was distributed to women on the countryside, who spun the yarn at their home and returned linen yarn. It was decided that professional spinning of linen was only to take place in the counties of Hälsingland and Västergötland. Cotton should be spun I Dalecarlia and the rest or the country should make wool yarn. Reforms were make sure that the same ell measure was used in the whole country. New tools were introduced that should facilitate a rational production. The. reel and yarn counting system had to adjusted to the new ell, breaking and scutching was mechanised using force from running water. The common were people mostly opposed to the reforms, and the authorities complained because there was never enough yarn of fine quality produced. A solution to this was the founding of spinning schools in different parts of the country. In these the peasant women would learn the new technology and then spread it to her family and neighbours. To support good spinners a medallion was given by the royal family in 1751 with the text: Till heder för den quinna som fint och snällt kan spinna. (Honour to the woman who finely spins with haste) Another solution was to let women i prison spin for the manufactories. The labour was free of cost, but the results disappointing as the spinners were unwilling to work and only did produce coarse yarn. The spinning houses, as the prison for women came to be called, also had a bad influence on the status of professional spinning, which gor associated with punishment and fallen women.

The ancient castle of Vadstena, a small town in southern Sweden, was found an appropriate place for the weaving of fine linen, cambric (the Swedish word kammarduk, as well as the English term, is derived from the city name of Cambrais in Flandres, a centre of linen production in western Europe). Fine linen yarn is strengthened in humid air as in the old castle’s vaults. 1753 a group of French weavers were recruited to start this production. They arrived together with their families and a catholic priest. The fact that the weavers were catholic was a problem for the authorities. Sweden did not have any freedom of religion, catholic services were forbidden and the Swedish Lutheran priesthood was raging. The weavers were taken into the country secretly, but in the end the king gave them an permission to celebrate mass in one of the halls of the castle. An economically favourable contract was made with the weavers who guaranteed to take Swedish apprentices and teach them their specialized craft. The contract was renewed after three years, and the majority of the weavers soon returned to France. Some of them stayed, however, and the manufactory carried on in spite of great difficulties. In the mid 1760ties an economic crisis ravaged western Europe and all the stately supports were withdrawn. In the 1770-ties the production was directed towards linen damask for table cloth. The pattern show a strong German influence, but what makes this production so interesting is that every tablecloth and napkin had a woven marking: Vadstena Fabrik + a number that indicate which of the looms that had been used. The manufactory was closed 1843 but craftsmen educated at Vadstena continued the Swedish damask weavin tradition. The last link in this unbroken chain is Klässbols linen factory in the county of Värmland in western Sweden.

Written by Martin Ciszuk

Sources:
Damastduktyg och verksamheten vid Vadstena fabrik 1753-1843, Ann-Sofie Topelius
Hemslöjd, Anna-Maja Nylén

Denna sidan använder cookies, genom att fortsätta godkänner du användandet av cookies.