Reservage - att blockera ett färgämne.

Text av Laila Duran.

När man tänker på infärgning av tyg så är det ofta bilden av hela tygstycken i baljor eller kar som man ser framför sig. Men kunskapen att färga in bara delar av tyget och lämna resten ofärgat har funnits i tusentals år. Tekniken kallas "reservage" eller "resist-dye" och beroende på vilken teknik man använder för att hindra färgen från att få fäste i tyget kan man skapa mönster och färga in fler nyanser beroende på vilka mineraler som tillsatts i den vax, lera eller limliknande massa som används för ändamålet.

 En blockering av färg kan uppnås mekaniskt genom att binda med tråd eller vika tygstycket, alternativt genom att trycka eller måla på det blockerande ämnet med naturliga eller kemiska medel. Det obehandlade tyget, som oftast är bomull, får då mönster av t ex varm vax, mjuk lera, eller stärkelsepasta. I områden som Indien där man fortfarande använder blocktryck i stor skala är träblock fortfarande mycket vanligt även vid reservagetryck.

Under alla år jag har rest runt i Indien för att producera tyger har jag besökt många olika tryckerier, allt från de moderna högteknologiska i storstäderna, till små familjeföretag på landet som har tillverkningen utanför husknuten. Under stora presenningar uppspända mellan husen står borden med sandbäddar. Borden har samma brädd som tyget, ofta mellan 90-110 cm, och de täcks av finaste sand som hålls på plats av en metallram. Sanden krattas noga ut innan tyget placeras ovanpå. Mellan borden står en stenugn, det kan också vara en elektrisk värmeplatta, med en järnbehållare på, där i ligger vaxet för att smälta till rätt konsistens.

Skillnaden med träblock för färgtryck och träblock för vaxtryck, är att i blocken som används för färgtryck skärs hela mönstret ut i träbiten. När man trycker med vax ritas det önskade mönstret på träbiten och sedan slås metallbitar in i mönstret. Metallen tål den höga temperaturen från den smälta vaxen och blocket kan användas igen och igen.

- En annan teknik är att använda träblock och trycka med lera. Dessa block har då ett grövre, mer stiliserat, mönster eftersom leran är något tjockare i konsistensen och lämpar sig inte för finare detaljer och linjer. När leran har tryckts mot tyget låter man den "sätta sig" en stund till den slutar flyta ut och så täcker man tyget med fint sågspån. Sågspånet suger till sig fukten i leran och tyget får ligga och torka i solen tills leran är torr.

I hela Västafrika där Indigo är grunden för de månghundraåriga textila traditioner, används både vax och lera för att arbeta fram komplexasymmetriska mönster. Från Tuaregnomaderna i Sahara till Kamerun i centrala väst Afrika används indigon till infärgning av både hela tygstycken och till reservage. Att bära kläder färgade med äkta indigo är att visa upp sin rikedom. Ju klarare och intensivare färgen är, ju högre status har textilen.

- Till skillnad från Indien där männen ofta arbetar vid färgerierna, så är det de afrikanska kvinnorna som är särskilt kända för sin expertis att måla och färga tyger. Värdet på det färdiga tyget är helt relaterat till det konstnärliga mönstret och själva infärgningen. I många århundraden var de blå tygerna ett vanligt betalningsmedel över hela den afrikanska kontinenten. Yorubafolket (som lever i ett kulturområde som sträcker sig över delar av Nigeria, Bwnin och Togo) och Mandinkafolket (som lever i ett kulturområde som sträcker sig över delar av södra Mali, Gambia och östra Guinea) är världsberömda för sina exklusiva textilier. 

Tekniken som används i Afrika för just de indigoblå tygerna är den samma jag sett i Indien och Asien. På en metallsticka fästs ett nystan av bomullsgarn, det kan också vara ett nystan av tunna tygremsor. Man håller stickan i den tjockare änden och med den andra, som är tunn och spetsig, ritar man mönstret. När pinnen med nystan doppas i den smälta vaxen suger garnet till sig vätskan och man kan rita långa och sammanhållande mönster utan att lyfta spetsen från tyget. Det finns även ett annat litet verktyg som ser ut som en penna med en liten tratt längst fram. Den flytande vaxen hälls då i tratten och så ritar man på tyget som hålls i handen. Detta sätt att måla vaxet på tyget innan infärgning är mycket vanligt i Indonesien.

Ikat och tie-dye är båda resist-färgningstekniker som involverar mekanisk blockering av färgen genom att binda garnet eller textilen. Idag är det nästan bara i Indonesien  och Centralasien där Ikat fortfarande produceras enligt det traditionella sättet att göra allt för hand. Kanske beror det på att i Uzbekistan och Kazakstan är folkdräkterna fortfarande i levande tradition och man använder sidenikat till både de kvinnliga och manliga kaftaner. Dessa färgrika plagg, som ofta är fodrade med många olika sorters rödtryck, har en tradition som går tillbaka flera århundraden.

Ikat betyder "att binda" och det man binder för att färgen inte skall få fäste, är varptrådarna i väven, d v s de trådar som går längs med vävstolen. När "dockorna", de avlånga buntarna med varptråd, har tagits ur färgbadet lossas de snören de knutits med och fram kommer ett mönster med jämna upprepande mellanrum. Detta ger tyget sitt karakteristiska flytande mönster. De mest avancerade mönster inom ikat hittar man på Java (Indonesien) där vissa batiktyger vaxas och färgas upp till 20 gånger. 

Tie-dye betyder "knyta och färga". Att  knyta hundratals små, små knutar till ett mönster kallas bandhani eller bandhej och är en 5000 år gammal tradition från Rajasthan (delstat i nordvästra Indien), en delstat i nordvästra Indien. Detta är en av de äldsta hantverken i delstaten och sägs ha förts till Kutch i Gujarat på gränsen till Pakistan, av de muslimer som folkvandrade från Persien. Traditionen är stark och lever fortfarande.

     GRATTIS till er som vann de fina prisena!!!

1 meter Vallmo blå: Gro Sanner,  Boken om INDIGO: Sara Wahlund, 1 meter Clover blå: Kristina Risenfors. Skicka er postadress till [email protected] så kommer vinsten med posten.